sakhumzifriends

http://varnoco.com/ Mama Amelia är död!
Under 45år tog
hon hand om
föräldralösa barn.
Sakhumzifriends är
http://skeptikerskolan.se/2014/08/ ett fortsatt stöd
http://talkinginthedark.com/category/news/ för dessa barn.
 

http://www.boligsalg-spanien.dk/?nlnl=recensie-binaire-opties&355=ee  

De små

De Större

Besök

Visionen

Simon Phipps som är dirigent tillfrågades om han kunde tänka sig att, som en del av ett SIDA projekt, arbeta med ungdomskörer i kåkstäderna runt Kapstaden. Han tackade med glädje ja och Simon med fru Barbro åkte dit i maj -2004 då hösten just börjat i Sydafrika.

Barbro skriver detta 2008: Vi hade, innan vi åkte, talat om att få kontakt med ett barnhem för att mer direkt, än via olika hjälporganisationer, bistå på något sätt. Via vänner fick vi kontakt med Amelia Poswa en idag 67-årig kvinna som i kåkstaden Mfuleni lever tillsammans med hundra föräldralösa barn!!! - från spädbarn till tonåringar.
 

Sen denna film från 2008:

Amelia har i mer än trettiofem år tagit emot föräldralösa barn ifrån Mfuleni. Till en början bodde hon och hennes man och fyra egna barn i ett av dessa små betonghus med korrugerat plåttak men allteftersom barnaskaran växte blev huset för trångt.


En hjälporganisation i Kapstaden såg till att de fick ett större hus. Idag lever inte Amelias man, men Amelia har till hjälp några av de första barnen hon tog hand om, som nu är vuxna, samt några fattiga kvinnor från Mfuleni. Dessa får en liten ersättning när det finns pengar. Några bidrag från kommunen får hon inte men från och med 2008 behöver hon i alla fall inte betala skolavgifter.

De flesta av hennes barn som har lämnat Sakhumzi Childrens Home (som hemmet heter) och fått arbete eller gift sig men de kommer ibland på besök. Det är alltid lika roligt att träffa dem och se hur de helt naturligt hjälper till med småbarnen, säger Amelia.


Detta är ett hem som alla andra med den skillnaden att det är så många fler barn som skall få sina behov tillgodosedda. Amelia är mycket mån om att alla skall få känna sig sedda och lyssnade till. Hon pratar mycket om vilka behov som är viktiga i en viss åldersgrupp. Alltifrån småbarnens behov av kramar till tonåringens behov av att någon gång få gå i affärer och själv välja något klädesplagg.
Man förstår bara inte hur hon orkar. Men som så många, som osjälviskt finns till för andra, är hon djupt troende och ser detta som sin livsuppgift. Hon lever helt med barnen och delar sovrum med de stora flickorna.


En stor del av hennes tid går åt till att försöka få hjälp eller tigga som hon själv uttrycker det. Det nya Sydafrika har ännu inte byggt upp något system för hur man skall hjälpa alla dessa barn som blivit föräldralösa, bland annat p.g.a. AIDS.


Amelia och barnen är vana vid att maten ibland inte räcker riktigt eller att man är utan ström under en tid. När vi var där (första gången alltså i 2004) och lämnade ett bidrag berättade hon att hon så fort som möjligt skulle betala elräkningen för dem hade inte haft ström på ett tag. Och helt utan sentimentalitet sa hon att de små var rädda när de skulle gå och lägga sig i mörkret. Och det är svårt att väcka skolbarnen på morgonen när det är mörkt, för de somnar bara om. Själv vet jag hur svårt det är att väcka två skolbarn!


Efter vårt besök hos Amelia beslutade Simon och jag att försöka få ihop hundra personer som var villiga att ge femtio kronor i månaden. Vi har kunnat skicka pengar varje månad sedan dess och summan har successivt ökat. Idag efter drygt fyra år är vi ännu inte hundra stycken men eftersom de flesta sätter in 100kr/mån har vi ändå uppnått vårt första mål.


Dessutom har Amelias vänner nu en ideell förening ” som ringar på vattnet” genererat ytterligare fantastiska hjälpinsatser, som vi gärna berättar om.


Trots detta är våra bidrag ändå bara en liten del av vad som behövs för att driva barnhemmet så vi vill bli fler Ameliavänner. Till skillnad från andra skickar vi pengar varje månad och Amelia brukar säga: ”Utan ljusglimten i slutet av varje månad skulle det inte finnas något Sakhumzi.”
Det får henne också att känna att hon inte är helt ensam om ansvaret för barnen och det upplever hon som en enorm lättnad. Hon är överväldigad av den hjälp hon får och kan inte tacka nog.